”Den kvällen hade han sex, men jag blev våldtagen”

Din händelse, Anonym berättar:

Att det svenska rättssystemet och samhället har svikit många kvinnor som fallit offer för en våldtäkt är ingen hemlighet. De har svikit tusentals hoppfulla kvinnor med hela livet framför sig, kvinnor med både tillit och integritet, vilket senare skulle förvandlas till ett enda stort mörker. Dessa kvinnor har med sina liv utkämpat en ofrivillig maktkamp vilken de tvingats in i då det sexuella våldet blev en påtvingad del av deras liv, en maktkamp som offret är dömd till att förlora.

Jag är tragiskt nog en av alla de där kvinnorna; det svenska rättssystemet såg till att jag inte fick mer än tjugotre dagars utredning för det hemska som kom att förstöra mitt liv för alltid. Ingen rättegång, ingen dom. Ingenting.

Den 25 september 2014 så landade ett brev från Tingsrätten i min brevlåda. Det som stod inuti gör lika ont i mig nu som det gjorde då, den där torsdagen i september; ”Saken: Våldtäkt. Nu fråga om avskrivning. Åklagaren lägger ner förundersökningen.” Det var allt som stod. Det var slut, färdigt. Tjugotre dagar var allt dom gav mig. Tjugotre dagar var vad min sexton år unga kropp var värd.

“Normen vid sexuellt umgänge som heterosexuell kvinna är att mannen äger rätt till kvinnan och hennes kropp, och detta gäller tills kvinnan säger nej tillräckligt högt och tydligt. Det kan ofta krävas flera upprepade nej för att denna ”rätt” till kvinnans kropp ska upphöra att gälla. Detta nej ses dock inte alltid som en gräns utan snarare en barriär som man som man kan välja att ta sig över genom tjat, övertygande, och tyvärr alltför ofta med hjälp av våld. Förutsättningen för det patriarkala sexet är inte samtycke, utan tillåtelse.”

Och jag minns det så väl, att det som hände den där natten i slutet av juli var exakt som det beskrivs ovan. Mitt nej var ju inte så märkvärdigt, han kunde ju försöka ändå. För vad var mitt nej egentligen värt? Ingenting, uppenbarligen. Den kvällen hade han sex, men jag blev våldtagen. Från och med den 27 juli 2014 så var jag inte längre bara en sexton år gammal flicka. Jag var en våldtagen flicka. Ett våldtaget barn, inlåst på en toalett under en alldeles för mörk och tyst sommarnatt. Vi var på fest och alla mina vänner skrattade och dansade lyckligt någonstans på nedervåningen, medan han slog sönder hela min värld. Mitt alltför unga ansiktet var hårt nedtryckt mot ett toalettgolv, och jag minns hur kallt kaklet kändes mot min kind. Jag minns att jag tyckte att kylan kändes skön på något sätt, den fick mig ju att tänka på något annat, känna något annat. Jag minns hur varje millimeter av min kropp skrek av smärta, hur det brände som om tusen lågor brann på min nakna hud. Och mitt huvud tycktes inte kunna fokusera på en enda tanke, trots att allt runt omkring mig var tyst. Tillslut slutade det. Det knackade på dörren, och plötsligt var jag tillbaka i verkligheten. I något av ett chocktillstånd plockade jag ihop mina kläder och skulle precis fly ut genom dörren när han tog tag i mig och viskade att jag skulle komma tillbaka senare, han var ju inte färdig med mig.

Efteråt var allt en enda stor röra. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade näst intill ingen att prata med som inte avfärdade mig och sa att jag fick skylla mig själv. Så tillslut vände jag mig till det enda stället som faktiskt inte skulle döma mig eller skuldbelägga tjejen som föll offer för en våldtäktsman. Ett mejl till ungdomsmottagningen, det var så det fick bli. En sexton år gammal tjej skrev ett mejl en vecka efter att något fruktansvärt hade hänt. Hon berättade om allt det hemska som skavde i hjärtat. Hon berättade om våldet, tvånget och förnedringen. Hon berättade om hur modet sakta hade runnit ur henne, om hur något som kallades integritet inte längre fanns kvar hos det som en gång var hon. Eller ja, hon berättade det lilla hon mindes av det hemska. Hon var ju så berusad när allt hände och det hela gick så fort. Det den unga flickan inte visste då var att hennes onyktra tillstånd skulle komma att användas emot henne i alla lägen och sammanhang för resten av hennes liv.

Flickan fick tillslut svar på mejlet, och jag citerar; ”Du har varit med om en misshandel och våldtäkt.” ”Han har gjort något fruktansvärt med dig som är allvarligt.” Och det värsta med svaret flickan fick var att hon först då insåg att denna flicka som blivit misshandlad och våldtagen, denna flicka var ju jag. Jag visste inte vad jag skulle kalla det som hade hänt mig på toaletten hos min bästa vän den där kvällen. Hur skulle jag definiera det? Hur skulle jag placera händelsen i en kategori? Vilken kategori? Han var ju min vän. Jag litade ju på honom. Var det verkligen han som hade gjort något så hemskt? Hade jag verkligen blivit våldtagen?

Under en period fanns det inte en natt då jag inte låg vaken och så febrilt försökte förstå vad som egentligen hade hänt mig. På den tiden, när jag var sexton, visste jag inte vad en våldtäkt egentligen innebar. Man läser ju överallt om tjejer som faller offer för våldtäktsmän i den mörka hemska natten, ensamma på en smal gata någonstans dit ingen någonsin går, men hade verkligen samma sak hänt mig? Någonstans mitt ibland allt kaos så fattade jag, efter vad som kändes som tre tusen mörka och långa nätter, ett beslut. Jag bestämde mig för att det som hänt mig inte var mitt fel, trots vad alla andra sa till mig. Jag skulle kämpa för mina rättigheter som kvinna, mina rättigheter som människa.

Och gudarna ska veta att det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Den första som fick kännedom om mitt beslut att ta saken vidare var en kurator på ungdomsmottagningen. Hon hjälpte mig att polisanmäla det där hemska som hände. Hon var den som meddelade min familj om vad som hade hänt mig. Jag själv hade inte sagt ett ord om det. För hur berättar man egentligen för sin mamma, sin pappa och sin bror att man har blivit våldtagen? Hur säger man något sådant till de personerna som betyder mest av allt i hela världen? Hur berättar man överhuvudtaget att man har blivit våldtaget? Tro mig när jag säger detta; jag tror inte att det finns en enda kvinna i hela världen som inte är rädd för att säga att hon har blivit våldtagen. För hur skulle man kunna känna sig trygg med att berätta om hur man har blivit utsatt för något så hemskt när chansen att någon kommer att säga till dig att det var ditt fel är så otroligt stor? Den förnedringen är enormt. Helst av allt vill man vara tyst om det för alltid, man vet ju att näst intill ingen kommer tro på det man berättar. Du har ju inte blivit våldtagen.

Så var det i alla fall för mig. Och jag minns att jag tänkte att det är som om alla våldtäkter tas på allvar så länge de är abstrakta, osynliga och långt borta. Men när de ställs framför näsan på en och människor tvingas att ta ställning på allvar så är det alltid offret som ljuger och hittar på. För hur skulle han, grannpojken, min son, eller killen i parallellklassen, kunna göra något så fruktansvärt? Ungefär så lät det i mitt fall. Han var ju en schysst grabb, alltid den där snälla och trevliga killen.

Jag har alltid sett till att omge mig av människor som alltid backar offret, för offret ska ju aldrig skuldbeläggas, eller hur? Men efter jag blev våldtagen var det som om ordet “offer” hade förlorat sin innebörd. Plötsligt var det jag, den utsatta, som var monstret. För när bilden av den stereotypa våldtäktsmannen kolliderar med hur verkligheten ser ut börjar förnekelsen ta form hos människor. Helt plötsligt hade jag hittat på allt, inbillat mig, eller rent av förtjänat det som hände mig den där natten, för de ”fina” killarna skulle aldrig göra något sådant. Min omgivning ansåg det helt enkelt enklare att avfärda mig som lögnare, istället för att inse att den där fina killen faktiskt hade begått en våldtäkt.

Min kurator var i vilket fall som helst min hjälte. Hon sa inte att det var mitt fel. Hon lovade mig istället att jag skulle klara detta. Hon gjorde det klart för mig att jag inte var den som hade gjort fel. Att offret aldrig skulle skuldbeläggas. Och jag hoppades så innerligt att hon inte var den enda som förstod det.

Det kändes bra ett tag. Jag var okej. Kanske skulle jag kunna ha en normalt liv ändå. Kanske skulle människorna i min omgivning inte kolla så snett på mig. Kanske skulle jag inte behöva vara den där våldtagna flickan trots allt. Hade jag vetat då hur fel jag faktiskt skulle ha, så skulle jag allvarligt talat inte anmält våldtäkten. Det gör så ont i mig att säga det, men det är sanningen. Som det ser ut idag hade jag gjort vad som helst för att dra tillbaka min anmälan och låtsats som om det aldrig hade hänt. För de reaktioner, gensvar och brist på respekt som jag dagligen möter av minst halva min vänskapskrets inklusive hela stadens yngre men också äldre invånare till följd av min anmälan är så absurda och ofattbara att det förstör mig, om och om igen. Jag blev våldtagen. Och jag var stark nog att stå upp för mig själv. Jag slog tillbaka och visade vad som var mitt, vad som tillhör mig och endast mig. Och framför allt är jag stolt över det jag gjorde för alla världens kvinnor i förtryck. Jag förstärkte vår röst ytterligare lite grann, den röst som ständigt strävar efter att vara tillräckligt stark för att få världen att vakna, stanna upp och lyssna. Det jag fick tillbaka var saker som ”lögnare”, ”du förtjänade att bli våldtagen” och ”du får skylla dig själv”. Listan kan göras lång. Jag minns särskilt den kvällen när det anonymt skrevs ut på sociala medier vad som hade hänt mig, och hur folk ivrigt tog sig friheten att kommentera och debattera huruvida det var sant, rätt, fel eller inte. Tänka sig, vilken brist av respekt vissa människor har. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket som jag gjorde den kvällen. Fan ta dig, du som hade mage nog att skriva så om en annan människa. Anonymt dessutom. Om du nu var så feg så att du inte ens kunde stå för de fruktansvärda saker du skrev om mig på sociala medier, du monster utan namn, vem är du då att döma det svåraste beslutet jag har fattat i hela mitt liv?

Än idag är det blickar och viskningar i skolans korridorer. Och jag som trodde att jag var lyckligt lottad bara jag slapp gå på samma skola som honom. Men jag är van. Jag har vant mig vid att inte referera till händelsen som en ”våldtäkt” i andras sällskap, inte ens i mina vänners närvaro. Jag förlorade många vänner strax efter våldtäkten, och valde själv att distansera mig från många av dem eftersom våldtäkten ständigt förminskades i deras sällskap. Jag fick hela tiden låtsas som om jag var okej och som om inget hade hänt, och jag orkade bara inte hålla uppe den fasaden. Jag var förstörd, men det accepterades inte av personerna i min omgivning. Därför valde jag att bearbeta större delen av våldtäkten på egen hand. Jag lärde mig tillslut att referera till händelsen som ”mindre bra sex”, och med det kom även acceptans och jag kunde först då hitta tillbaka till mina vänner.

Jag vet att jag fortfarande kommer att behöva låtsas som det aldrig har hänt för att bli någorlunda respekterad, men detta är vardagsmat. Vardagsmat för mig, och för alla andra våldtäktsoffer som blev svikna av det svenska rättssystemet och samhället. Och det ska ni veta, att när ni, det svenska rättssystemet och samhället, låter en sådan här vidrig händelse passera utan konsekvenser så förstärks de mest vidriga strukturerna i samhället. Strukturer som lär oss att skuldbelägga offret, för hon ljuger. Hon har inbillat sig, varit för full eller inte varit tillräckligt tydlig när hon sa “nej”.

Detta är vad vi offer får dras med. Våldtäkter förminskas hela tiden och man misstar sig lätt på hur små marginalerna faktiskt är. ”Sex” på olika villkor är lika mycket våldtäkt som ett överfall på gatan en sen kväll på väg hem från krogen. Det är så viktigt att komma ihåg. INGEN våldtäkt är liten. INGEN våldtäkt är på låtsas. Det krävs en enorm, nästan obefintlig styrka att ens klara av att genomgå den processen som ett rättsfall av denna art för med sig. Du riskerar att förlora allt som någonsin har betytt något för dig; personer du älskar, din integritet, ditt välbefinnande, ditt hopp. Ingen levande människa skulle utsätta sig själv för detta om man inte ansåg det livsavgörande, tro mig.

Numera vill jag mest bara glömma allt, radera det ur mitt minne. Men det kommer alltid att vara med mig och sitta på mig som en smutsig fläck som inte går att tvätta bort hur mycket jag än försöker. En fläck för alla att se, smutskasta och prata om. Den är allas att döma men min skyldighet att bära. Ofta önskar jag bara att få förståelse, inte medlidande, men respekt för mitt ord. För jag ljuger inte. Jag blev våldtagen den där sommarnatten som skulle blivit så bra, men som istället blev min värsta mardröm. Han vet det också, att det som hände den natten var på riktigt. Och att det var så fruktansvärt fel. Jag ser det i hans blick varje gång hans ögon möter mina. Men tyvärr räcker inte det, och det kommer aldrig att vara tillräckligt. Ingen vet vad som hände den natten förutom nan och jag. Ord mot ord, offret förlorade, som vanligt. Ännu en frikänd våldtäktsman kan adderas till statistiken. Ännu en gång har Sverige misslyckats totalt.

“Normen säger att man som kvinna måste säga nej. Men om detta nej så enkelt ignoreras, vad är då meningen? Risken att vårt nej inte får något gensvar är stor, och i sådana fall är det kanske bättre att spela med. För förnedringen att inte bli lyssnad på, att inte bli respekterad, den är massiv. Kanske är det då bättre att inte utmana ödet och istället låta mannen hållas. För man vill ju inte vara en sådan, en våldtagen kvinna, en sådan som jag. För jag är en lögnare. En hora som ingen vill tro på. Inte ens de som älskar mig mest. Min historia är inte värd att lyssna på, för du har redan bestämt dig att det som hände var mitt fel. För så ser våra strukturer ut, på grund av sådana som dig.”

Min historia är ytterligare ett praktexempel på hur fruktansvärt samhället bemöter de som fallit offer för ett så inhumant brott som våldtäkt. Och därför vill jag be dig som läser detta, vem du än är, att aldrig bidra till upprätthållandet av de strukturer som skuldbelägger offret eller förminskar hens våldtäkt. Våldtäkter förminskas ständigt, både i rättssalen, i skolan och i samtal och diskussioner med nära och kära. Att se hur människor i min omgivning har accepterat min våldtäktsman, hans familj och vänner är som att spotta mig rakt i ansiktet samtidigt som man säger “Skärp dig, du har inte blivit våldtagen.” För exakt så känns det när samhället väljer att acceptera min våldtäktsman, och det gör lika ont varje gång. Jag blir konstant påmind om den där hemska natten, samtidigt som jag måste intala mig själv att det inte var så farligt, att jag får skylla mig själv. För det är precis de signalerna er sympati för honom sänder ut. Detta är hur ni mer eller mindre omedvetet förminskar min våldtäkt dagligen, och detta synsätt är både farligt och tragiskt. Som offer känner man redan otaligt starka känslor av både skam och skuld, så varje gång någon visar sympati för förövaren eller förminskar en våldtäkt förstärks den norm som som skuldbelägger offret. Hade du velat bli bemött på detta sätt om du vore offret?

Sex ska handla om samtycke, inte om tillåtelse. Och om det inte självklart för dig så får jag helt enkelt gratulera. Grattis, du är en av anledningarna till att din mamma, din syster eller din dotters “nej” en dag inte kommer räcka till. Du är en av anledningarna till att personen som tog sönder hela hennes liv under en natt kommer att gå fri, och dessutom få sympati medan hon, kvinnan i ditt liv, kommer bli smutskastad och skuldbelagd för resten av sitt liv.

Det är som att du inte är designad för sex, jävla mormon

Anonym berättelse, Din Händelse

‘Han drar med mig in i duschen ändå, jag upprepar att jag kommer svimma, jag kommer svimma.. Och jag svimmar, slår i huvudet. Nästa dag säger han att han inte minns, han var full”winter-622126_1280För ungefär ett halvår och lite till sen så träffade jag en kille i bara några månader, och det är inte förrän nu jag riktigt förstår vad som hände. Han ville ha sex mycket. Det ville inte jag. Jag gick på p-piller så min sexlust var minskad.

Ibland bestämde han sig för att vi skulle ha sex även om jag sa att jag inte ville. En gång var jag snustorr för jag VILLE INTE och det gjorde så ont när han ändå skulle tränga sig in i mig att jag började gråta och upprepade att det gjorde ont och jag ville inte. Han kom och efteråt sa jag ”Kan vi snälla inte göra det när jag säger att det gör ont iallafall…” Nu när jag tänker på det är det så sjukt. Hans kommentarer ekar fortfarande i mig ”Det är som att du inte är designad för sex, jävla mormon”.

Jag ville inte kyssa honom längre då varje gång jag gjorde det var jag skyldig honom sex. Det kunde liksom aldrig sluta där. Om jag kysste honom skulle vi ha sex inom 5 minuter. Jag är fortfarande rädd för att kyssa killar innan jag känner mig redo att gå hela vägen till sex, jag har blivit helt skadad känns det som. Eller den gången vi blivit fulla och han ville ha duschsex och jag säger till honom att jag kan inte, jag kommer svimma. Han drar med mig in i duschen ändå, jag upprepar att jag kommer svimma, jag kommer svimma.. Och jag svimmar, slår i huvudet. Nästa dag säger han att han inte minns, han var full.

Saker slutade illa och vi pratade inte mer. För ett tag sen hörde han av sig igen och ville ses. Jag sa att jag inte ville och berättade precis hur jag kände kring det han gjort mot mig, för jag tänkte att han kanske inte ens fattar själv vad han gjort. Jag berättade, sa aldrig att jag tänkte anmäla eller något sånt, utan bara att snälla ta detta till dig och gör aldrig så mot någon annan.

Han nekade allt, trots att vi pratat om detta tusen gånger förut och han hotade att stämma mig. Han har pengar och advokater och han har stämt folk för mindre så jag vet att det inte var tomma ord (värt att nämna är att vi bor i UK båda två och stämning är enklare och vanligare här). Jag blockade honom överallt och sa till honom att lämna mig ifred men jag går konstant runt med rädslan att jag ska få ett brev på posten om en stämning. Att jag ska bli stämd för att jag blev våldtagen.

Om du inte är tyst så blir det bara värre vännen

Din händelse del 30, anonym berättelse.

Två gånger i mitt liv har män tagit sig friheten att tränga sig in i min kropp utan min vilja. Första gången var när jag var fjorton. FJORTON ÅR.

Jag hade en väldigt nära vän till mig som var sex år äldre. En kväll låg vi i min säng, skrattade och kollade på film, som vi brukade. Helt plötsligt blir han tyst, sträcker handen ner under mina byxor och trosor. Blev helt chockad och slet bort hans hand från min kropp. Han skrattar lite och tar tag i min arm och stoppar ner handen igen. Innan jag ens vet av nåt så ligger han över mig och mina byxor har han slitit av så en söm spruckit. Jag skriker, slår och gråter. Men han håller för min mun, ger mig en flata i ansiktet och säger ”om du inte är tyst så blir det bara värre vännen” Jag slutade kämpa emot och lät det hända.

Efteråt följde jag med honom ut och vi tog en cigg. Han log mot mig och frågade om jag kunde gissa varför han gjorde som han gjorde. Jag svarade att nej, det visste jag inte. Han tar tag i mitt ansikte och viskar ”jag har sett hur du kollar på mig”. Jag hade aldrig känt mig så äcklig och förolämpad i mitt liv. Så otroligt maktlös. Vad skulle jag säga till någon ”min vän som ni alla känner våldtog mig i min egen säng” aldrig.

Andra gången var för ungefär ett halvår sen. Jag hade träffat en kille som jag låg med, vi var liksom bara kks. Han sov hos mig. Vi hade sex på kvällen och sen somnade jag efter ett tag. Jag går på ganska tunga sömnpiller och är rätt så svår att väcka. På morgonen vaknar jag till lite av att jag hade hans fingrar i mig. Jag var så trött att jag bara stötte bort honom utan att säga nåt. Nästa gång jag vaknar så vaknar jag av hans ansikte ovanför mitt, han drar ut sin kuk ur mig och kommer över hela sängen. Han har alltså haft sex med mig när jag sov.

När jag skriver detta gråter jag så jävla mycket över det. För allra första gången. Jag har aldrig tillåtit mig själv att gråta, eller tänka på det. Nu tänker jag och hur fan blir man hel igen. 

Din händelse del 29

En anonym historia om en kille i Helsingborg. Han i kostym som alla ville ha, men också killen som inte lyssnade när hon sa nej. I dag är han i ett förhållande, men tydligen har han inget emot att dregla över den här tjejen samt fyllesmsa henne i stil med ”när ska vi ligga”. Din händelse del 29.

I dagsläget är jag en brud med attityd och självförtroende, jag ger inget till någon som inte ger tillbaka. Jag är inte kaxig eller spydig om jag inte behöver vara det, men jag vet mitt värde och står alltid upp för det, men så var inte läget när jag var 16 år.

Jag hade precis börjat gymnasiet. Jag var nervös, uppmärksamhetskrävande och förvirrad som vilken 16åring som helst. Allt som hade med killar att göra var ju så roligt och spännande speciellt när man nyss hade förlorat oskulden. Alla ville ha en och jag ville ha alla, som ett typiskt ”lamm”. Men så var där en kille, som alla i stan visste vem var. Han var några år äldre, tror runt 20/21. Svinsnygg, hade alltid kostym och liknade en modell med det där blonda lite små vågiga håret. Alla ville ha honom. Hängde man med snubben så hade man status, låg man med killen så hade man status. Klart jag också ville ha lite status, jag ville också kunna säga att jag hade legat med honom när jag var ynka 16 år. Vi började snacka och en dag bjöd han upp mig på hans kontor i centrala stan. När jag var på väg dit kände jag att det var ett dåligt val, jag hade riktigt dålig magkänsla och var nervös. Tankarna var spridda för jag kände samtidigt- YES! Snyggaste killen i stan vill ligga med mig! Nu jävlar kommer ordet status dregla över mig. Såklart lyssnade jag på det sistnämnda.

Vi satt på hans kontor och snackade och de kändes bara så jävla obekvämt. Allt var så fruktansvärt obekvämt. Han börjar snacka snusk med mig, börjar kyssa mig, drar sig åt mig så att jag ska sitta i hans knä på hans förbannade kontorsstol. Han klämde t.om fast mig med sina ben när jag försökte putta ifrån honom. Jag kände att nej, detta var ett dåligt val. Jag vill inte. Jag pallar inte. Jag. Vill. Hem. Emmy, jag vet inte hur många gånger jag sade nej. Jag vet inte hur många gånger jag sade ”jag måste gå” eller ”vi tar det en annan gång.” Han lyssnade inte, inte för 5 jävla fucking öre. Till slut kommer jag ur hans grepp, han kysser mig hejdå och säger att vi får ses snart igen, eller ja, ”vi måste ta igen det vi missade idag”. Jag går ut genom kontorets dörrar och storgråter.

Jag kände sådan jävla skam. Vem fan är han till att sexuellt trakassera mig? Idag är jag 19 och varje gång jag ser honom på stan blir jag så jävla förbannad för alla tror han är så jävla bra när han egentligen är ett SVIN. Alla i Helsingborg lyfter han till skyarna och tycker att han är någon jävla gud. De tycker fortfarande han är svincool som jobbar i en fin klädbutik och går på mycket affärsluncher. Som förresten, inte alls är affärsluncher. Utan det är luncher med hans vänner där han har med sig sin macbook. Och hur vet jag det? Jo kära ni, det fick jag reda på när jag låg med en av hans bästa vänner när jag var 18.

Nu är det ombytta roller, nu är det han som dreglar över mig varje gång han ser mig på stan. Han som skriver och frågar när vi ska ses och ligga eftersom det inte blev något sist, han som fyllesmsar till mig fastän han har flickvän. PASS.

Din händelse del 28

En anonym berättelse från en tjej som berättar om kvällen när en kille fingrade henne medan hon sov. Hon berättar hur hon gråter och att han försökte komma med bortförklaringar. Ledsen och förstörd, med en vän som övertalat henne att inte anmäla. Det var inte värsta grejen. Din händelse del 28.

Hej Emmy! Det jag tänker berätta nu hände för 6år sedan och jag har bara berättat för mina 4 närmsta vänner.

Jag var alltså 16 år och skulle åka på en fest med min dåvarande bästa vän, ca 12mil bort. Min mamma som är en orolig själ ville helst inte men efter mycket tjat sa hon ok. Min vän som jag följde, (vi kan kalla henne J) och jag hade skrattat och skojat om hennes pojkväns kompis (F kan vi kalla honom) som hon tyckte jag skulle ”hålla på med”. Jag var inte intresserad då han inte alls var min typ.

Fredagkväll och jag skulle spendera hela helgen med min bästa vän 12mil hemifrån, jag var supertaggad. J, hennes pojkvän och jag bodde hos hans föräldrar som är bosatt i staden, så vi dumpade av våra saker där och drog direkt för att plocka upp F. Väl på festen hade vi kul, en typisk hemmafest med alldeles för mycket tequila. F var ganska på men jag ville inget fast jag gillade uppmärksamheten måste jag erkänna. Jag och J skulle sova kvar på soffan så när alla drog la vi oss i varsin soffa. F la sig innanför mig, höll om mig och jag somnar.

Vaknar en stund senare av att han smeker mig och har sina fingrar i mig! Jag blir stel, vad ska jag göra? Alla tankar börjar snurra, varför gör jag inget??! När han ”slutar” sätter jag mig upp med ett ryck och han sätter sig bredvid. Jag gråter, HAN GRÅTER?! Han säger ”förlåt, jag fick en blackout” och försöker hålla om mig. Jag väcker min vän som bara var en halv meter ifrån. Hon ser att jag är ledsen och säger åt killen att gå hem. Jag faller ihop på golvet framför henne och berättar medan tårarna sprutar, hon stryker mig i håret. Till slut somnar vi om, eller hon iallafall och dagen därpå åker vi hem där vi hade våra saker. Hela dagen ville jag varken äta eller prata, jag bara spydde. Min telefon hade gått sönder på festen så jag fick låna en telefon så jag kunde ringa hem, men jag berättade aldrig.

J försökte övertyga mig om att F var ledsen och ville träffa mig för att prata! Varför skulle jag vilja träffa han som utnyttjat mig medan jag sov? Jag åkte hem lördagkväll. Anmälde aldrig händelsen för jag kände mig dum och min vän sa att det var bra att jag inte gjorde det för det är ”onödigt” att gå igenom. Pratar inte med henne idag.

ATT BLI KÄR I ETT MANIPULATIVT AS

Anonym delar med sig om hur hon levde tillsammans med en oerhört manipulativ kille. En person som tryckte ned henne till marken, kallade henne smutsig hora framför deras vänner och var otrogen. När hon försökte lämna honom så kom han tillbakakrypandes, det hände att han mitt i natten knackade på hennes sovrumsfönster. 

Jag har alltid varit en romantiker. Träffat många killar i mitt liv. Jag minns min första kärlek, jag var 14, han var fin. Men vi var alldeles för unga och jag tror nog jag älskade alldeles för mycket och för stort för min ålder. Det fick flera år, jag träffade andra killar. Skaffade olika förhållanden med olika killar, det höll max 1 månad innan jag tröttnade och dumpade dom, de kändes inte rätt.

Sen träffade jag han. Jag kan inte påstå att jag föll hårt, för jag hade precis tagit mig ur ett riktigt svår relation med en kille som jag endast var kk med, slutade med känslor. Jag var sårad och kär och behövde tänka på annat. Då kom han in.

Jag har aldrig någonsin i mitt liv gett någon så mycket kärlek, delat så fina minnen och så fina stunder, men han förstörde mig. Psykiskt och fysiskt. Det var aldrig lätt med honom och jag älskade det. Inte till en början, men jag vart tvungen att älska det för att det skulle fungera. Så vi bråkade, gång på gång krossade han mitt hjärta. Han var otrogen, dansade med min f.d vän på en nattklubb väldigt intimt mitt framför mig och kallade mig hora framför hela våra vänskapskrets. Han kallade mig psykopat och när vi väl vart sams igen, så gick han runt och kallade mig för äcklig samt en smutsig hora till våra gemensamma tjejkompisar.

Jag var en tjej med väldigt trasig bakgrund. Min stjäl var trasig från grunden och han förvärrade allt med mig. Jag vart inlagd på psykmottagningar många gånger, vi började bråka för att jag inte klarade av smärtan i brösten. Jag klarade inte av hans ord som ekade i mitt huvud, att jag inte var värd något och att jag skulle vara glad över att han ville vara med mig för ingen annan skulle klara av mig för jag var ju psykopat. Han tryckte ner min psykiska så långt ner åt helvete som det bara gick. Vid detta lag hade jag även förlorat alla mina vänner. Hade min familj och min extra familj kvar. (Som var till väldigt stor hjälp) men jag vågade aldrig berätta längre, för folk tyckte jag var dum i huvudet.

”Han styrde genom att manipulera mig, han styrde min glädje, min sorg, min självkänsla, självförtroende, livslust. Jag öppnade upp hela mitt hjärta och hela min själ för honom och han åt upp mig levande.”

Det hela slutade iallafall med att han fortsatte vara otrogen mot mig och det började nu att komma ut till våra vänner. Hans killkompisar tog kontakt med mig och bad mig att göra slut, lämna honom. Det stod inte ut att se honom behandla mig som skit, det hade bara inte bollar att säga det till honom. Så jag grät, varje dag. Flera gånger bröt jag ihop i skolan, dock varje gång inne på toaletten. På nätterna när jag skulle sova, på morgonen när jag vakna, så fort jag kom hem.

Jag dumpade honom, gång efter gång och han kom springandes tillbaka, vägrade låta mig va, knackade på mitt fönster mitt på natten. Det hjälpte inte hur mycket jag bad honom om att lämna mig. Han älskade mig, han visste bara inte hur. Jag försökte förklara att det här inte var kärlek, och att han inte alls älskade mig, att allt skulle bli bättre om vi skulle vara ifrån varandra. Men han sa att jag var hans framtid, att jag var hans blivande fru och mamma till hans barn. Jag försökte förklara att vi var för unga (jag var 19 & han 20) att vi är för omogna för ett seriöst förhållande och att det helt enkelt inte fungerar, han sa bara nej, att jag var hans och ingen annan fick ta mig ifrån honom. Han gång på gång hjärntvättade mig, tvingade mig att träffa honom fast jag hade gjort slut. Varje gång var jag minst lika bestämd. Jag provade allt jag kunde men jag hade öppnat upp mig alldeles för mycket, han kände mig in och ut, visste exakt vilka ord han skulle använda, hur han skulle hjärntvätta mig. Så jag bestämde mig för att göra det vidrigaste jag kunde. Jag var otrogen, och hade sex med killen han hjälpte mig att fly ifrån. Jag väntade en vecka med att berätta och vi har inte pratat en enda gång sen dess.

Det tog mig två år att komma ut ur skiten. Redan första dagen jag vaknade upp kände jag känsla utav frihet, vilket jag inte hade gjort på 2 år. jag har aldrig någonsin mått såhär bra, haft såhär bra självförtroende, stöttat mig själv och varit så driven. Livet fungerar igen precis som det ska. Jag dejtar andra. Det händer att vi stöter på varandra med jämna mellanrum då vi bor i samma ort och känner samma människor. Han dyker upp lite då och då på mina vänners snapchat/instagram/facebook. Jag känner inte ens en klump i magen, det är mer han som ser mig och vänder sig om och går. Han som ser mig på nattklubben och går direkt ut. Han är rädd för mig, för att jag krossade honom på ett sätt han inte alls var beredd på. Det finns ett ljus, våga hitta den, våga släpp taget & våga tro på att du förtjänar bättre.

Min poäng är att jag ser allas historier och jag hör all girl power. Det är helt otroligt jäkla fantastiskt. Men jag blir så ledsen över att veta hur många tjejer där ute som dömer, som inte vet ett jävla skit om hur det är att gå igenom ett psykiskt dåligt förhållande, hur man gång på gång blir manipulerad.

Jag har aldrig någonsin i mitt liv varit dum, aldrig haft dålig självkänsla, men jag vart kär i fel person. Jag öppnade upp mig för fel person som visste exakt hur han skulle styra och ställa mig.

Del 26 av din händelse, Anonym berättar

En anonym berättelse om en avdankad b-kändis som inte riktigt förstod ett nej. Utöver det berättar anonym i sin historia hur han förlöjligar henne med att avsluta försöker till sex med en tjugolapp. Läs historian.

Hej Emmy! Först och främst vill jag bara säga att du är så jävla grym. Avgudar hur du formulerar och uttrycker dig, du är så jävla klok. Tack för att du finns<3 

Jag vill dela med mig av en händelse som skedde för snart 3 år sedan, ungefär. Jag är nu 18 och jag tror att jag var 15 när det inträffade och killen det handlar om var 3/4 år äldre om inte mer.

Den där killen tog ”kontakt” med mig via snapchat, jag visste vem han var sen tidigare men han visste förmodligen inte vem jag var. Jag visste vem han var eftersom att han är ”b-kändis” eller ja, löjligt att ens kalla honom för det haha. Men han hade gjort ett par rap låtar för ett ex antal år sedan och ja, de var så folk visste vem han var.

Iallafall, det hela började via snapchat, jag tyckte att det var smått skumt att han skrev till mig, liksom? men samtidigt lite roligt, på något jävla vänster. Han snapade mig ett tag, inte alls länge, kanske 2/3 veckor och väldigt snabbt började han kalla mig ”så kallade” gulliga saker. Han kunde skriva saker som ”goodmorning sunshine” och liknade. En dag så frågade han om jag ville komma hem till honom och se på film, ye you know the story – blä.

Min första tanke var direkt, big no no men jag sa liksom till honom; ”kanske, får se” osv, ja jag var ju 15 och vågade väl inte säga ifrån (och han tjatade as fuck) Samma dag sitter jag med min bästa vän på bussen och vi pratar om honom och om det han vill, jag ”rådfrågar” henne om jag ska säga nej eller om jag bara ska vara spontan och dra dit, för hur illa kan de bli egentligen? Hon tvekar fram och tillbaka, precis som jag och ena stunden tycker hon att jag är dum i huvudet som ens har i tanke att åka dit och ena stunden säger hon ”kör bara”. Samtidigt som vi sitter där och försöker komma fram till ett val så håller han på och skriver, närmare sagt tjatar. Kommer inte ihåg i detalj men saker som ”kom nu, det blir mys, jag lovar! Vi ska ju bara se på film” ”Hur farligt kan de vara? herregud, kom nu bara, sluta löjla dig” samtidigt som han håller på att ”driva” om att vi ska ligga, att jag är skyldig honom en puss när jag kommer dit för att jag har varit ”så seg” på att bestämma mig. Jag svarar honom och försöker vara så tydlig som möjlig med att vi bara ska umgås, och så säger jag standard repliken ”jag har mens så vi kan ändå inte ha sex”.. Och det skrattar han åt i princip.

Jag bytte buss, lämnade min kompis i typ ren panik och ånger, sen var det liksom ingen återvändo. (Jag måste tillägga, att det som komplicerade det hela ytterligare var att jag samtidigt som det här snackade med hans fd. polare som han avskydde på grund av bråk. Jag hade sagt till killen jag skulle till att jag pratade med den killen han hatade samtidigt som det här, på grund av att vi kom in  på ämnet) En av mina ursäkter till att jag först inte skulle komma var av den där andra killen som bodde i samma lägenhetshus som honom, jag ville inte att den killen skulle bli sur för att han såg att jag gick in till den andra killen som jag skulle till. Men, när jag väl kommer dit han bor, så försöker jag hitta till hans lägenhet samtidigt som jag försöker gömma mig för den andra killen.

Killen jag ska till ber mig att gå in bakvägen, så det gör jag. Väl därinne, så blir jag vält omkull ner i sängen och det första han gör är att börja kyssa mig, det hade seriöst bara gått några sekunder – vi hade knappt sagt hej. Han håller på, tar på mig, jag upprepar att ”jag har mens och att jag inte vill ha sex” men det struntar han i, han bara flinar och fortsätter hålla på. Tillslut drar han av mig tröjan och försöker knäppa upp byxorna, jag försöker dra mig undan och jag försöker ta bort hans händer från mig och liksom ja, försöker få honom till att sluta – det är fett obehagligt. Men som sagt, jag är försiktig och blyg, men om han var normalt funtad så hade han fattat att jag inte ville, men nej, han sket ju i det, totalt.

Han drog upp mig ur sängen och tryckte upp mig mot väggen och fortsatte kyssa mig, lite överallt. Som i en film, fast detta var en jävligt dålig film. Han säger att vi kan ha sex i duschen eftersom att jag har ”mens” så det slutar med att vi står i hans pytte lilla badkar och han säger åt mig att ta på mig själv och hålla på, som om jag var någon jävla pornstar, det kändes så fruktansvärt obehagligt. Han försöker få in den, men det går trögt då jag är inte våt eller kåt för fem öre. Den kommer in lite halvt men vi avslutar det hela efter ett kasst försök, varpå han bara går därifrån, tar på sig kläderna och låter mig stå kvar där inne i duschen, helt jävla naken och ensam.

Jag klär på mig kläderna snabbt samtidigt som tankarna far i huvudet. Han får helt plötsligt asbråttom och säger att han ska dra till några polare, att jag antingen måste dra nu direkt eller så får jag ligga kvar i hans säng. Jag kollar på klockan och inser att min buss går om knappt 5 minuter så jag fick jävligt bråttom för jag ville ju därifrån. Han avslutar det hela med att små skratta åt mig och sedan, det vidrigaste av allt – han tar fram en 20a och säger ”tack för ”ligget” haha”.

Jag tog såklart inte emot den utan jag försökte ta mig ut, så helt plötsligt känner jag en jävla klapp på röven och han säger ”se så, skynda dig nu – haaade” – jag springer så fort jag bara kan men bussen hinner precis åka förbi mig, vilken jävla känsla – som pricket över i:et. I ren panik skriver jag till honom att jag inte hann och han säger att hans polare kommer och hämtar mig, vilket han gör. I bilen, där sitter han med, den jävla pajasen. Jag hoppar in i bilen i ren skam och de kör ner mig till min kompis, som såklart inte är hemma vilket betydde att jag fick sitta utomhus i ett par timmar då det inte gick några bussar. Vilka känslor som flög igenom mig. ”vad fan har jag gjort” ”helvete också” ”jag skulle aldrig åkt dit” ”nu sitter jag bara här och har ingenstans att ta vägen och det skiter han fullständigt i” ”vad ska jag ta mig till” ”kunde jag inte bara låtit honom ha sex med mig helt och hållet?” ”gud vad pinsamt att jag var så ”dålig” – samtidigt som jag typ skrattade åt det?

Jag förstod samtidigt inte allvaret i det som precis hade hänt men nu i efterhand förstår jag ju hur jävla äcklig den människan är och att det han gjorde mot mig är inte okej någon jävla stans och det var inte mitt fel även om jag var dum nog att åka dit. Jag vet, det var ingen fullbordad våldtäkt men jag anser att det var ett sexuellt övergrepp och fy fan, vad jag äcklas av honom och alla andra snubbar som är lika jävla grisiga som honom. Tackar gud för att det finns en och annan skön snubbe kvar på denna planet.

Jag vill tacka dig för att du gör en sån här fin grej för alla brudar därute! Vi är så jävla bra och, min första tatuering ska bli ”grilpower” – det är spikat! 
You go girl, kram <3 

Det här är Emelies berättelse, del 25 av din händelse.

Vill bara passa på att skriva att jag älskar ditt initiativ till detta! Du är en av de tuffaste och bästa twittrarna/bloggarna iknow! Keep it up girl! PUSS

Mitt namn är Emelie, jag vill inte vara anonym det räcker med de åren jag höll detta för mig själv. Jag vill att hela världen ska veta vad en vuxen man kan vara kapabel till emot en tjej eller ska jag kanske tillägga en manlig förebild som ska föreställa min så kallade bonus pappa kan vara kapabel till, hur någon kan diskriminera och förstöra ens liv på det sättet.

När jag var 5år så gjorde min mamma och pappa slut. Jag minns än idag, 14år senare hur jag fann min pappa gråtandes på sängkanten för att mamma hade lämnat honom. Inom några månader hittade min mamma en ny kille och vips kom helvetet själv in i mitt liv. Till en början var han otroligt rolig, snäll och omtänksam. Men med åren som gick så började jag ogilla honom mer och mer, och till sist hatade jag honom med hela mitt hjärta. Det konstiga var bara att jag hade inte en aning om varför jag hatade honom? Om någon frågade om ”mammas nya kille” så blev jag upprörd och sa direkt att jag hatade honom? Jättekonstigt tyckte andra men nu i efterhand förstår jag exakt.

När jag var ungefär 11/12år bestämde sig min mamma och aset som vi kallar honom här hemma, för att gifta sig. Jag var helt förstörd, men jag visste som sagt inte varför? Hur kunde hon gifta sig med mannen jag hatar mest i hela vida världen? Hur kunde hon göra såhär emot mig. Jag berättade såklart aldrig för min mamma att jag hatade honom. För jag hoppades på att hon skulle kunna läsa mina tankar, vilket är helt omöjligt. Så där stod jag, på mitt rum. Jag fixade mig för att jag ville vara fin på mammas fina dag. Då kommer han, aset. In på mitt rum med ett ”hån”leende, han öppnar käften och säger
– Snart är jag din pappa.
Jag flippade ur totalt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, så jag hoppade på honom och slag efter slag i ansiktet på honom. Men han bara fortsatte att le, det jävla aset.

Det var efter den dagen jag började gräva mer i varför jag hatade honom så mycket.

Min mamma jobbade alltid (eller mestadels) kvällar då hon jobbar inom vården. Så jag blev ofta lämnad själv med aset. Och såklart var det då allt hände. När det bara var han och jag. Då ingen kunde rädda mig. Jag visste att när mamma åkte till jobbet så var det dags. Då var det dags för mig att gå ner i källaren. Han hade sin lilla datahörna längst in i källaren. Där satt han kväll in och kväll ut. När jag gick ner i källaren var jag antingen tvungen att sitta på en stol bredvid honom eller i hans knä medan vi tittade på jättekonstiga avsnitt av tex snövit, askungen, scooby doo eller liknande. Nu idag fattar jag vad det var. Det var porr, äcklig jävla porr. Han lät mig inte gå iväg förrän han var nöjd. Och blev han inte nöjd fick man leka ”vad finns i lådan”.

Det var en skokartong som han gjort ett hål i kortsidan så jag kunde stoppa in min hand i samtidigt som han hade den i sitt knä. Jag skulle skaka på föremålet i lådan tills jag kände att det blev varmt på handen. Efter det kunde jag göra vad jag vill. Och blev han extra glad så fick jag glass. Och jag tror inte ens jag behöver förklara för dig vad jag fick göra.

Inte nog med det så när jag satt en kväll i min ensamhet (trodde jag) i mitt rum så satt jag och stirrade på min garderob. Då ser jag nått jag som inte stämmer? Vad är det där för silvrig sak som glimmar på min garderob? Den har väl aldrig varit där? Eller? Jag tog en stol och kollade var det var för något. Det var en kamera. Hela min värld stannade. Varför i hela helvetet fanns det en kamera på min garderob? VARFÖR. Då har aset på kvällarna, suttit och kollat på mig när jag byter om osv.
Och just i den sekunden insåg jag att en gång när jag gick ut i vardagsrummet, där aset satt och kollade tv. Så minns jag att i samma sekund som jag kom ut i vardagsrummet så slängde han sig på kontrollen för att byta kanal men jag hann då att se vad han kollade på. Det var ju mitt rum han kollade på. HUR kunde jag ha glömt det. HUR HUR HUR.

När jag insåg detta var jag ca 12år. Och det var då allt detta slutade. Jag höll inne detta i 2år för att jag trodde inte någon skulle tro mig. Men när jag var 14 dvs 2011. Bestämde jag mig för att berätta för min mamma. Polisen, soc, kuratorer, BUP etc blev inblandade. Under 1år granskades mitt fall, jag var på förhör, blev inskriven på BUP etc. Sen kom dagen han fick sin såkallade ”dom”. (Kan även tillägga i rätten att han erkände att han började med den  ”sexuella utnyttjningen” när jag var 6år. Han höll på såhär emot mig i hela 6år.) Hans dom blev skadestånd, skyddstillsyn under 1år och så fick han gå i en ”stödgrupp” kallad ROS.

Det var allt. Inget mer. Ingen hängning eller skott i pannan. Bara pengar. Som om det skulle göra mig hel.

DIN HÄNDELSE DEL 24

God morgon mina älsklingar, höll jag på att skriva klockan 12.00. Från och med nu så kommer jag dela 1 historia i ett inlägg. Syftet är att jag vill göra varje person mer synlig. Din berättelse mer hörd. Om ni inte är anonyma (detta är frivilligt) så får ni jättegärna mejla en bild på er själva och berätta lite om er<3image

Anonym berättar: ”Hej! Tack för ett bra initiativ. Vi har träffats en gång. Tror inte du kommer ihåg mig, men det får allt att kännas påtagligt och närmare än vad man tror.

Senaste månaderna har jag drömt mycket om våldtäkter, nästa varje natt. När jag försöker ”tyda drömmarna” stämmer dem inte överens med verkligheten.  Jag tror tiden har sprungit ikapp och alla år av förträngningar visar sig nu. Jag delar ”min(a) händelser” här och hoppas dem släpper mig och stannar kvar i textform.

Min första pojkvän tog min oskuld. Jag var tom okysst. Vi låg i min säng, han smekte mig på magen och neråt. Jag sa nej, han lyssnade inte. Han tog min oskuld och hade sex med mig fem gånger under den dagen. Jag hade väldigt ont, men det var väl kärlek? Jag var 15 år. Efter några månader dumpade han mig en vecka innan hans ex kom hem från ett jobb utomlands.

Jag började festa på anordnade ungdomsfester, utan alkohol med övervakande vuxna. Mina föräldrar tyckte det lät bra. Alltså var det bra? Under varje fest höll killar fast mitt huvud för att hångla, torrjuckade på mig när jag dansade, pillade mellan mina ben, krävde avsugningar på toaletterna, men jag var väl bara omtyckt? Jag fick en killes nummer som jag och min kompis träffade vid ett tillfälle. Han hade en fin bil, vi åkte till hans lägenhet. Han, jag, min kompis och hans kompis. När vi kom in bar han in mig i sitt sovrum, stängde dörren, slängde mig på sängen och höll fast mig. Drog av mig kläderna och körde in kuken. Jag sa nej, men han höll fast mig. Sen var han klar och min kompis kom in förskräckt. Jag inbillade mig att det var bra för att komma över mitt ex.

Efter detta började trakasserierna på telefon. Jag fick höra att jag såg ut som en man, var stor som ett hus och skulle vara glad att någon ville knulla mig. Jag tog åt mig. Vid ett tillfälle var jag där igen, för då blev jag omtyckt? Han ville ha en trekant med mig och hans kompis. Han drog av mig kläderna, försökte ta mig i rumpan, jag sa nej, han blev arg, höll fast mitt huvud, körde in kuken, tills han kom i min mun. Sen drog han. Jag kunde inte ta mig hem och somnade där senare. Jag vaknade av att hans kompis låg på min rygg och försökte våldta mig i rumpan. Jag visste inte ens vem det var. Jag såg honom inte. Efter en tid kände jag att detta var fel. Vid ett tillfälle bad jag om skjuts hem från skolan. Han hämtade mig, stannade och låste bilen. ”Sug av mig först.” Jag sa nej och fick höra diverse kränkande ord. Han släppte av mig på gatan och jag fick ta mig hem själv. På tåget hem kände jag stolthet att jag sagt nej, men samtidigt en skam över att dem fått göra så här med mig. En A-lagare satte sig mitt emot mig och berömde min kropp. Tog på mina lår. Jag sa inget. Hade jag en slamp-stämpel nu?

Jag träffade en annan kille via ungdomsfesterna. Vi umgicks och han var väldigt snäll. Han försvarade mig mot andra killar och var rädd om mig. Jag följde med honom hem. Han höll fast mig, kysste mig, drog av mig kläderna och våldtog mig. Det gick snabbt och han var klar. Det visade sig senare att han kände dem tidigare killarna. Hade ryktet spridit sig. Trakasserierna fortsatte, tills min pappa tröttnade på att min mobil ringde konstant. Han svarade en gång och sa att det var fel nummer. Han visste inte vad som hänt, men det fick dem att sluta. Efter detta sålde jag mig själv vid tre tillfällen för att återfå mitt värde. Trodde jag. Jag utnyttjade killar som dem utnyttjade mig. När jag träffade någon fick jag inte stanna om jag inte hade sex med dem. Ibland blev jag bjuden på stora mängder alkohol, så jag blev tvungen att stanna. Dem killarna som var bra för mig, avvisade jag på samma sätt, för att återfå en kontroll över mig och min kropp. Jag bestämde, trodde jag.

Jag gick in i ett nytt förhållande, då singellivet blev allt för påfrestande. Min pojkvän var otrogen mot mig framför mina ögon och antagligen ett antal gånger när jag inte såg. Han fick mig att prova på droger. Vårt förhållande var inte sunt. Vid senaste otroheten, dumpade jag honom och träffade en annan. Han var sexmissbrukare, var aggressiv och slog sönder sin bilruta när jag sagt något olämpligt. Han var otrogen vid flera tillfällen. Den dagen jag kom hem och han hade en annan tjej i lägenheten orkade jag inte mer.

Idag förstår jag inte att detta hänt mig. Många år av psykiskt ohälsa har gått, ätstörningar och medicinering. Idag fokuserar jag på ett liv med min nuvarande pojkvän. Under perioder klarar jag inte av att ha sex, men han förstår.

Tack för att jag fick skriva av mig.

DU BACKAR EN VÅLDTÄKTSMAN

13083310_10153450014651825_2382809474588428634_n”MEN VADÅ, ALLA HISTORIER KAN JU INTE VARA SANNA” 

Här sitter jag och delar kvinnors historia, eller historier. Kvinnor som tar sin tid att mejla mig där de vågar berätta, de vill dela med sig. De har under en längre tid skuldbelagt sig själva, tänkt att de kanske hade fel kläder, eller drack för mycket och kanske att det inte var en sådan big deal. De har skuldbelagt sig själv trots att de varit offren.

Det är inte bara en utan fler, flera män som skrivit till mig eller kontaktat mig och påstått att det minsann är kvinnor som ljuger. Inte nog med att kvinnor öppet berättar om ett sexuellt övergrepp, så ska det även sitta män och förminska dem ytterligare. För i deras värld är det overkligt, i deras lilla värld. Kan ni män inte bara hålla käften?

Jag förstår inte hur ni kan ha mage att sitta och förminska deras historier. Hur ni inte kan ha deras ryggar, backa, läsa och bara sprida deras historia vidare. Att sitta och påstå att de ljuger är en av anledningar till att så pass många kvinnor inte anmäler, för de är rädda att andra inte kommer tro dem. Att det kommer sitta människor som er och påstå att de ljuger. Ni skuldbelägger ett offer i en våldtäktsmans händer, förstå ni inte det? Vet ni hur det känns att våga berätta och sen inte bli trodd? nej, exakt det vet ni inte. Ni vet inte hur rädslan skriker, hur liten och jävla äcklig hon känner sig efter att en män tagit sin frihet att ta en del av henne. Ni vet inte.

Det är inte bara våldtäktsmän som är problem, det är män som inte förstår problemen. Så länge ni inte stöttar kvinnor, så stöttar ni mannen bakom varje historia jag delar på min blogg. Ni stöttar han som förstörde henne medvetet.