2 Kommentarer

  1. Hej Emmy!

    Jag har läst igenom mycket av dina inlägg på din blogg som berör killar, kärlek med mera och jag måste säga att wow, vilka berörande inlägg! Jag är helt fast verkligen.

    Jag har en berättelse jag skulle vilja dela med mig av. Den är inte i närheten av så hemsk som andra berättelser som jag läst på din blogg, men detta har ändå satt djupa spår i mig. Jag har många fina vänner som jag har pratat med och som har stöttat mig, men jag hade jättegärna velat se hur du ser på saken, att liksom få en ”okänd” människas perspektiv. Dessutom har dina ord en sådan tröstande effekt på mig, de berör verkligen.

    Jag träffade en kille för ca 2 år sedan, då var han 22 och jag var 19 år. Jag hade kommit in på högskolan i en storstad och flyttade från den lilla hålan jag bott i hela mitt liv, och väl i storstaden så träffade jag, låt oss kalla han, B. Jag hade absolut noll erfarenhet av killar då, alltså verkligen noll. Okysst, oskuld, inte ens snackat med någon kille, och anledningen var väl egentligen för att jag aldrig varit intresserad, jag tänkte på annat helt enkelt. Men denna killen fångade mitt intresse.

    Jag hade ingen familj, inga vänner i den nya staden, kände inte till staden, jag var rätt ensam och som en småstadstjej som aldrig stått på egna ben förut kände jag mig lite vilsen. B fick syn på mig ute vid min ingång till mitt hem och visade genast ett intresse, han ville verkligen börja träffa mig. För mig var det lite läskigt eftersom jag aldrig varit involverad på det sättet med killar, men samtidigt kändes det spännande, nu när man var själv kunde man göra lite som man ville utan att andra höll koll på en, jag var ju helt anonym i storstaden. Så jag tänkte visst varför inte. B var väldigt snäll mot mig, han var väldigt på och började snacka framtidsplaner efter bara några veckor. Han var min första kyss, tog min oskuld, min första förälskelse. Dock, efter ca 1,5 månads tid så märkte jag att han verkade ha lite andra värderingar om kvinnor och familjeliv som inte jag höll med om. Han kom från en helt annan kulturell bakgrund är vad jag gör, och det var när han och jag märkte att det skulle uppstå problem pga kultur som han började bete sig idiotiskt. Jag stod upp för mina värderingar och ifrågasatte hans. Han kunde tex slänga ur sig” Har du frågat din boss om du får göra det där?” Du får inte ha killkompisar”, frågade ofta när och var jag skulle fika med mina vänner med mera, alltså det han sa indikerade på svartsjuka och kontrollbehov. Jag är en tjej med starta åsikter och har inga problem med att säga ifrån eller ta argument, men så fort han märkte att jag inte höll med honom om allt och liksom stod upp för mig själv så förändrades han. Vid det här tillfället var jag riktigt fäst och kär i honom, bara tanken av honom fick mig att smälta. En lite bad boy med glimten i ögat liksom, som ändå verkade bry sig så pass mycket om mig.

    När han började förändras, så kunde han tex börja snacka om andra tjejers utseende eller en gång så bestämde vi att vi skulle kolla film men precis efter att vi haft sex så fick han bråttom och var tvungen att gå och träffa sina kompisar(?!) och jag kände mig som en hora efteråt och grät mycket. Han sa att jag skulle skaffa p-piller för att han inte tyckte om kondom och när jag skrev till honom att jag var rädd för p-piller fick jag inte ens ett svar tillbaks. Han gjorde många andra saker, ett riktigt svinigt beteende med andra ord. Jag var dock så kär i honom och förlät honom för varje sådan sak han gjorde, och han fortsatte att hålla kontakten med mig. En gång dock, när vi hade bestämt att ses, så hörde han istället inte av sig på en månad trots att jag skickat tre sms till honom.. efter en månad så får jag ett sms av honom där han frågar om allt är bra med mig, varpå jag svarar ”vem”?, för jag var irriterad och sårad. Sedan hör jag inget från honom igen på några veckor, tills han sedan lägger till mig igen på fb (hade tagit bort honom), och dum som jag är accepterar jag, jag var fortfarande otroligt kär i honom trots att jag var sårad. Vi snackar lite då och då i ca ett halvår, tills den dagen han får syn på mig. Jag fick panik och svängde av vägen, men det kom ett sms på kvällen den dagen där han förklarade att han var ledsen för det han gjort och att han ville ha tillbaka mig. Dum som jag var (men fortfarande vääldigt kär efter ett halvår, hade inte träffat eller snackat med ngn annan under den tiden) så börjar jag träffa honom igen. Denna gången var han mycket snällare. Han pratade inte om andra tjejer, svarade hyffsat snabbt på mina sms, var genuint snäll helt enkelt, och då föll jag såklart ännu hårdare för honom, så pass mycket att jag när jag tänkte på honom började jag gråta för jag visste att i längden skulle det aldrig hålla pga olika kulturell bakgrund och olika värderingar kring viktiga saker. Min familj hade exempelvis haft väldigt svårt att acceptera hans bakgrund, så detta fallet handlar mycket om just kulturella skillnader och att familjerna hade beblandat sig.

    En kväll bestämde jag mig för att avsluta det vi igen hade påbörjat, det hade gått ca 5 månader efter att vi hade börjat träffas. Jag grät under tiden jag förklarade hur mycket jag kände för honom, hur jobbig jag tyckte att vår relation va eftersom jag visste att det inte skulle kunna leda till någonting, och han blev minst sagt chockad och visste inte riktigt vad han skulle säga. Han sa dock att han absolut inte kunde gå med på att sluta träffa mig så länge ingen av oss hade ngn annan att träffa, att jag var hans trygghet, varpå jag påpekar att jag vägrar vara någon annans ”så länge” jag är värd så mycket bättre! Han lyckas iallafall övertyga mig om att gå på dejt med honom, han ville bjuda ut mig på mat, så jag tänker att okej varför inte, alltså jag hade kunnat spendera varje minut med den killen så kär jag var. Han kramar om mig och säger att allt kommer fixa sig, jag behöver inte känna såhär. Men, precis som förra gången så hör han inte av sig alls.. Och jag sitter färdigfixad och väntar på att han ska hämta upp mig innan jag faktiskt inser att det aldrig kommer att ske, och känner mig som den minsta och mest förolämpade, obetydelsefulla människan i världen. HUR kan man göra så mot någon som blottat sina känslor HELT, som gråtit och förklarat hur jobbigt hon tycker att det är?? Jag förstår inte.. Han försökte såklart vinna tillbaks mig igen efter den händelsen, men jag sa till honom att det finns inga fler chanser, han hade redan fått 10000 vi det laget. Men kär var jag ju fortfarande… Hela detta höll på i sammanlagt 1,5 år, en lång tid av fram och tillbaka, sitta och vänta sent uppe på honom, vara rädd för att han inte ska höra av sig, aldrig veta om det är sista gången man kommer se honom.. och samtidigt vara så kär i honom? För en månad sedan fick jag reda på att han förlovat sig med en tjej med samma kulturella bakgrund som jag, de hade vi det tillfället dejtat i kanske 5-6 månader innan de förlovade sig, och hunnit ha en paus emellan. Hon verkar lycklig med honom, och jag förstår inte hur en människa som gjort en annan människa så illa kan vara någon annans lycka. VARFÖR var han så svår mot mig med antagligen inte så mot henne, när jag endast var snäll och förlåtande mot honom? Jag funderar på om det var jag som var problemet då och inte han, men kan samtidigt inte se hur det är fel att sätta ner foten när man blir illa behandlad eller ta diskussioner med någon när man inte håller med. Är fortfarande sårad när jag tänker på detta, det hade underlättat att träffa någon annan för att glömma honom helt, men det är så jäkla svårt. Tror knappt på karma längre, han som var så elak mot mig studtals, varför hittar har kärleken men inte jag?

    Alltså detta med förhållanden känns så hopplöst, jag är snart 22 år och har aldrig varit i ett förhållande med någon och det känns som om jag aldrig kommer träffa någon som kommer vilja vara med mig. Jag har endast dåliga erfarenheter (de få jag har) av killar. Jag kan ha sån grov ångest pga detta, på tanken att jag kanske kommer spendera mitt liv helt ensam. Jag gråter fortfarande över denna situationen med denna kille, det är så mycket mer som hänt med det är svårt att få ner 1,5 år i ett kommentarsfält. Har han helt plötsligt blivit en prins? Vad har hon som inte jag har? Kan kontrollbehov och svartsjuka försvinna bara sådär? Kan hon möjligtvis hålla med om hans, enligt mig, konstiga värderingar eller har de ens diskuterat något sånt? Värt att nämna är att den tjej han är förlovad med är väldigt ung, hon är 20 och han i dagsläget 24. Önskar bara att man hade fått ett bra avslut så själen kunde få lite ro. Måste erkänna att jag känner mig avundsjuk på honom, tycker inte han förtjänar detta, och då är avundsjuka något av det värsta jag vet. Träffade på honom i förrgår för första gången på snart ett åt, jag fick lite smått panik och jag såg att han också reagerade och vände snabbt bort blicken, jag hoppas innerligt att han skäms.

    Förlåt för ett virrigt och långt inlägg, jag hoppas du förstår på ett ungefär.. Har du kanske lite tips på hur man kan resonera i denna situation? Lite tips på hur man kan läka sitt hjärta. Du behöver absolut inte svara mig om du inte vill såklart, men skulle du nu vilja så är du också välkommen att mejla mig.

    Önskar dig det bästa, kram
    / Eli

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.