avundsjuka är en ful egenskap

Det är ganska irrelevant för mig vad andra tycker, vilket jag säkerligen klargjort i många av mina inlägg, både här och på Twitter. Jag är egenkär, älskar exakt allt med mig själv. Min styrka, envishet, mitt sätt att vara. Jag har aldrig behov av att sparka på någon annan för att lyfta mig själv, det känns jävligt mesigt. ACEF6AC4-4201-4E42-8FC5-581CA8504FE6Jag älskar att lyfta människor, hjälpa, finnas tillgänglig. Jag har alltid varit en vän som stått bakom mina vänner dygnet runt, när de än behövt mig. Jag har med åren lärt mig att prioritera rätt, vad som är värt att lägga energi på och icke. Jag har lärt mig att avundsjuka är en ful egenskap, det är inget jag vill bära. Det är fint att titta upp till andra människor, men det är dumt att jämföra. Vi alla vill olika, kan det inte bara få vara så? Jag menar, vad vinner du egentligen på att smutskasta någon som inte ens gives a fu about U? (detta är en pik)

 Jag har ofta klarat mig själv, jag har lärt mig att ibland testar livet mig men det innebär inte att man ska ge upp. Jag har förstått med tiden att det uppenbarligen alltid kommer finnas irrelevanta människor som tvivlar, trots att deras största intresse är att läsa min blogg som jag sällan uppdaterar. Att det alltid kommer finnas kvar människor som behöver sparka på andra för att försöka lyfta sig själva, medan man själv förstår att det endast är grundat på avundsjuka.

Fan känner jag, varför vill man vara en sådan person? alltså, en avundsjuk liten individ som inte kan glädjas åt andra? personen som alltid behöver komma med en negativ kommentar över din framgång, varför är man frivilligt den människan? 

Jag är så tacksam för att jag har så fina människor i mitt liv idag, människor som aldrig någonsin skulle säga ett illa ord om mig bakom min rygg. Jag är glad över att jag alltid kan känna mig trygg när jag lämnat mitt gäng, för vad som överhuvudtaget sägs när jag lämnar är inte negativt. Tack. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.