Jag faller ofta men jag reser mig snabbt

Terapi för mig är att skriva, jag är världssämst på att prata när jag mår dåligt. Jag stänger ute människor som frågar, vill vara tillgängliga, finnas där. Jag är troligtvis världssämst på att visa mig svag, trots att min insida ibland skriker efter hjälp är jag en världsmästare på att dölja det.Jag vaknade upp idag med knallröda och svullna ögon. Grät tydligen inatt, vilket för mig är ganska stort, jag gråter sällan. Det är bra att gråta, få ut sina känslor, jag måste bli bättre på att gråta. Tvättade ansiktet och stirrade in i spegeln,”hur i helv ser jag ut” tänkte jag innan jag gick till sängen igen. En miljon tankar som cirkulerar, en miljon funderingar, en miljon frågor som jag aldrig ger mig svar. Allt var perfekt för en vecka sedan och idag är all fiasko. Testar livet mig?

Ja, livet testar ofta mig. Hinder dyker upp dagligen, men på något vänster tacklar jag dem alltid. Jag är envis, jag ger sällan upp för att något är tufft. Behövde i princip ge mig själv en lavett i morse. Skärp dig Emmy, du fixar för fan allt. Du är odödlig. 

Jag skrev ned en lista på saker jag måste göra för att må bra. Saker jag behöver ta i tur med för att få någon ordning, lugn, ro. Trots att mitt hjärta skriker och att jag knappt vet vart jag ska börja, vet jag att jag alltid reser mig igen. Livet är tufft ibland, men det innebär inte att man ska sluta leva, right? En sak i taget, en dag i taget.

 

Jag är en tönt som inte vågar bli kär

Förhållandefjant, har jag tänkt om människor som hoppar ur och in i nya relationer hela tiden. Desperat. Medan jag själv låser igen dörren så fort någon försöker komma mig nära. ”Han pratar strunt, skit, allt är lögner” tänker jag, utan att ens ge honom en chans. Medvetet har jag stängt ut människor för att jag är en tönt som är livrädd för att bli kär.Jag gav den där killen en andra chans, löd någons råd, ignorerade min självrespekt och teorin om att män aldrig förändrats. Vi har i princip spenderat varje dag tillsammans sedan han kom hit, jag är livrädd. Rädd för att bli kär, rädd för hur han kan påverka mig men framförallt så är jag skraj för att bli dumpad, förnedrar, sårad, dumförklarad.

Senast idag låg jag i min säng och försökte komma på en plan, alltså en plan för att dra mig undan, avlägsna. Mitt huvud säger gå din väg innan det är försent, medan mitt hjärta säger att jag borde stanna kvar. Se vart det leder, chansa din tönt. Hör ni hur patetisk jag är?

Jag försöker få mitt huvud och hjärta att gå hand i hand. Känns omöjligt. Det enda råd jag kan ge till mig själv är att ta saker som det kommer. För är det något jag lärt mig, är det att aldrig bygga upp förväntningar kring kärlek och män för det leder alltid till besvikelse.

Chansa eller Försvinna?

 

”Den kvällen hade han sex, men jag blev våldtagen”

Din händelse, Anonym berättar:

Att det svenska rättssystemet och samhället har svikit många kvinnor som fallit offer för en våldtäkt är ingen hemlighet. De har svikit tusentals hoppfulla kvinnor med hela livet framför sig, kvinnor med både tillit och integritet, vilket senare skulle förvandlas till ett enda stort mörker. Dessa kvinnor har med sina liv utkämpat en ofrivillig maktkamp vilken de tvingats in i då det sexuella våldet blev en påtvingad del av deras liv, en maktkamp som offret är dömd till att förlora.

Jag är tragiskt nog en av alla de där kvinnorna; det svenska rättssystemet såg till att jag inte fick mer än tjugotre dagars utredning för det hemska som kom att förstöra mitt liv för alltid. Ingen rättegång, ingen dom. Ingenting.

Den 25 september 2014 så landade ett brev från Tingsrätten i min brevlåda. Det som stod inuti gör lika ont i mig nu som det gjorde då, den där torsdagen i september; ”Saken: Våldtäkt. Nu fråga om avskrivning. Åklagaren lägger ner förundersökningen.” Det var allt som stod. Det var slut, färdigt. Tjugotre dagar var allt dom gav mig. Tjugotre dagar var vad min sexton år unga kropp var värd.

“Normen vid sexuellt umgänge som heterosexuell kvinna är att mannen äger rätt till kvinnan och hennes kropp, och detta gäller tills kvinnan säger nej tillräckligt högt och tydligt. Det kan ofta krävas flera upprepade nej för att denna ”rätt” till kvinnans kropp ska upphöra att gälla. Detta nej ses dock inte alltid som en gräns utan snarare en barriär som man som man kan välja att ta sig över genom tjat, övertygande, och tyvärr alltför ofta med hjälp av våld. Förutsättningen för det patriarkala sexet är inte samtycke, utan tillåtelse.”

Och jag minns det så väl, att det som hände den där natten i slutet av juli var exakt som det beskrivs ovan. Mitt nej var ju inte så märkvärdigt, han kunde ju försöka ändå. För vad var mitt nej egentligen värt? Ingenting, uppenbarligen. Den kvällen hade han sex, men jag blev våldtagen. Från och med den 27 juli 2014 så var jag inte längre bara en sexton år gammal flicka. Jag var en våldtagen flicka. Ett våldtaget barn, inlåst på en toalett under en alldeles för mörk och tyst sommarnatt. Vi var på fest och alla mina vänner skrattade och dansade lyckligt någonstans på nedervåningen, medan han slog sönder hela min värld. Mitt alltför unga ansiktet var hårt nedtryckt mot ett toalettgolv, och jag minns hur kallt kaklet kändes mot min kind. Jag minns att jag tyckte att kylan kändes skön på något sätt, den fick mig ju att tänka på något annat, känna något annat. Jag minns hur varje millimeter av min kropp skrek av smärta, hur det brände som om tusen lågor brann på min nakna hud. Och mitt huvud tycktes inte kunna fokusera på en enda tanke, trots att allt runt omkring mig var tyst. Tillslut slutade det. Det knackade på dörren, och plötsligt var jag tillbaka i verkligheten. I något av ett chocktillstånd plockade jag ihop mina kläder och skulle precis fly ut genom dörren när han tog tag i mig och viskade att jag skulle komma tillbaka senare, han var ju inte färdig med mig.

Efteråt var allt en enda stor röra. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade näst intill ingen att prata med som inte avfärdade mig och sa att jag fick skylla mig själv. Så tillslut vände jag mig till det enda stället som faktiskt inte skulle döma mig eller skuldbelägga tjejen som föll offer för en våldtäktsman. Ett mejl till ungdomsmottagningen, det var så det fick bli. En sexton år gammal tjej skrev ett mejl en vecka efter att något fruktansvärt hade hänt. Hon berättade om allt det hemska som skavde i hjärtat. Hon berättade om våldet, tvånget och förnedringen. Hon berättade om hur modet sakta hade runnit ur henne, om hur något som kallades integritet inte längre fanns kvar hos det som en gång var hon. Eller ja, hon berättade det lilla hon mindes av det hemska. Hon var ju så berusad när allt hände och det hela gick så fort. Det den unga flickan inte visste då var att hennes onyktra tillstånd skulle komma att användas emot henne i alla lägen och sammanhang för resten av hennes liv.

Flickan fick tillslut svar på mejlet, och jag citerar; ”Du har varit med om en misshandel och våldtäkt.” ”Han har gjort något fruktansvärt med dig som är allvarligt.” Och det värsta med svaret flickan fick var att hon först då insåg att denna flicka som blivit misshandlad och våldtagen, denna flicka var ju jag. Jag visste inte vad jag skulle kalla det som hade hänt mig på toaletten hos min bästa vän den där kvällen. Hur skulle jag definiera det? Hur skulle jag placera händelsen i en kategori? Vilken kategori? Han var ju min vän. Jag litade ju på honom. Var det verkligen han som hade gjort något så hemskt? Hade jag verkligen blivit våldtagen?

Under en period fanns det inte en natt då jag inte låg vaken och så febrilt försökte förstå vad som egentligen hade hänt mig. På den tiden, när jag var sexton, visste jag inte vad en våldtäkt egentligen innebar. Man läser ju överallt om tjejer som faller offer för våldtäktsmän i den mörka hemska natten, ensamma på en smal gata någonstans dit ingen någonsin går, men hade verkligen samma sak hänt mig? Någonstans mitt ibland allt kaos så fattade jag, efter vad som kändes som tre tusen mörka och långa nätter, ett beslut. Jag bestämde mig för att det som hänt mig inte var mitt fel, trots vad alla andra sa till mig. Jag skulle kämpa för mina rättigheter som kvinna, mina rättigheter som människa.

Och gudarna ska veta att det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Den första som fick kännedom om mitt beslut att ta saken vidare var en kurator på ungdomsmottagningen. Hon hjälpte mig att polisanmäla det där hemska som hände. Hon var den som meddelade min familj om vad som hade hänt mig. Jag själv hade inte sagt ett ord om det. För hur berättar man egentligen för sin mamma, sin pappa och sin bror att man har blivit våldtagen? Hur säger man något sådant till de personerna som betyder mest av allt i hela världen? Hur berättar man överhuvudtaget att man har blivit våldtaget? Tro mig när jag säger detta; jag tror inte att det finns en enda kvinna i hela världen som inte är rädd för att säga att hon har blivit våldtagen. För hur skulle man kunna känna sig trygg med att berätta om hur man har blivit utsatt för något så hemskt när chansen att någon kommer att säga till dig att det var ditt fel är så otroligt stor? Den förnedringen är enormt. Helst av allt vill man vara tyst om det för alltid, man vet ju att näst intill ingen kommer tro på det man berättar. Du har ju inte blivit våldtagen.

Så var det i alla fall för mig. Och jag minns att jag tänkte att det är som om alla våldtäkter tas på allvar så länge de är abstrakta, osynliga och långt borta. Men när de ställs framför näsan på en och människor tvingas att ta ställning på allvar så är det alltid offret som ljuger och hittar på. För hur skulle han, grannpojken, min son, eller killen i parallellklassen, kunna göra något så fruktansvärt? Ungefär så lät det i mitt fall. Han var ju en schysst grabb, alltid den där snälla och trevliga killen.

Jag har alltid sett till att omge mig av människor som alltid backar offret, för offret ska ju aldrig skuldbeläggas, eller hur? Men efter jag blev våldtagen var det som om ordet “offer” hade förlorat sin innebörd. Plötsligt var det jag, den utsatta, som var monstret. För när bilden av den stereotypa våldtäktsmannen kolliderar med hur verkligheten ser ut börjar förnekelsen ta form hos människor. Helt plötsligt hade jag hittat på allt, inbillat mig, eller rent av förtjänat det som hände mig den där natten, för de ”fina” killarna skulle aldrig göra något sådant. Min omgivning ansåg det helt enkelt enklare att avfärda mig som lögnare, istället för att inse att den där fina killen faktiskt hade begått en våldtäkt.

Min kurator var i vilket fall som helst min hjälte. Hon sa inte att det var mitt fel. Hon lovade mig istället att jag skulle klara detta. Hon gjorde det klart för mig att jag inte var den som hade gjort fel. Att offret aldrig skulle skuldbeläggas. Och jag hoppades så innerligt att hon inte var den enda som förstod det.

Det kändes bra ett tag. Jag var okej. Kanske skulle jag kunna ha en normalt liv ändå. Kanske skulle människorna i min omgivning inte kolla så snett på mig. Kanske skulle jag inte behöva vara den där våldtagna flickan trots allt. Hade jag vetat då hur fel jag faktiskt skulle ha, så skulle jag allvarligt talat inte anmält våldtäkten. Det gör så ont i mig att säga det, men det är sanningen. Som det ser ut idag hade jag gjort vad som helst för att dra tillbaka min anmälan och låtsats som om det aldrig hade hänt. För de reaktioner, gensvar och brist på respekt som jag dagligen möter av minst halva min vänskapskrets inklusive hela stadens yngre men också äldre invånare till följd av min anmälan är så absurda och ofattbara att det förstör mig, om och om igen. Jag blev våldtagen. Och jag var stark nog att stå upp för mig själv. Jag slog tillbaka och visade vad som var mitt, vad som tillhör mig och endast mig. Och framför allt är jag stolt över det jag gjorde för alla världens kvinnor i förtryck. Jag förstärkte vår röst ytterligare lite grann, den röst som ständigt strävar efter att vara tillräckligt stark för att få världen att vakna, stanna upp och lyssna. Det jag fick tillbaka var saker som ”lögnare”, ”du förtjänade att bli våldtagen” och ”du får skylla dig själv”. Listan kan göras lång. Jag minns särskilt den kvällen när det anonymt skrevs ut på sociala medier vad som hade hänt mig, och hur folk ivrigt tog sig friheten att kommentera och debattera huruvida det var sant, rätt, fel eller inte. Tänka sig, vilken brist av respekt vissa människor har. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket som jag gjorde den kvällen. Fan ta dig, du som hade mage nog att skriva så om en annan människa. Anonymt dessutom. Om du nu var så feg så att du inte ens kunde stå för de fruktansvärda saker du skrev om mig på sociala medier, du monster utan namn, vem är du då att döma det svåraste beslutet jag har fattat i hela mitt liv?

Än idag är det blickar och viskningar i skolans korridorer. Och jag som trodde att jag var lyckligt lottad bara jag slapp gå på samma skola som honom. Men jag är van. Jag har vant mig vid att inte referera till händelsen som en ”våldtäkt” i andras sällskap, inte ens i mina vänners närvaro. Jag förlorade många vänner strax efter våldtäkten, och valde själv att distansera mig från många av dem eftersom våldtäkten ständigt förminskades i deras sällskap. Jag fick hela tiden låtsas som om jag var okej och som om inget hade hänt, och jag orkade bara inte hålla uppe den fasaden. Jag var förstörd, men det accepterades inte av personerna i min omgivning. Därför valde jag att bearbeta större delen av våldtäkten på egen hand. Jag lärde mig tillslut att referera till händelsen som ”mindre bra sex”, och med det kom även acceptans och jag kunde först då hitta tillbaka till mina vänner.

Jag vet att jag fortfarande kommer att behöva låtsas som det aldrig har hänt för att bli någorlunda respekterad, men detta är vardagsmat. Vardagsmat för mig, och för alla andra våldtäktsoffer som blev svikna av det svenska rättssystemet och samhället. Och det ska ni veta, att när ni, det svenska rättssystemet och samhället, låter en sådan här vidrig händelse passera utan konsekvenser så förstärks de mest vidriga strukturerna i samhället. Strukturer som lär oss att skuldbelägga offret, för hon ljuger. Hon har inbillat sig, varit för full eller inte varit tillräckligt tydlig när hon sa “nej”.

Detta är vad vi offer får dras med. Våldtäkter förminskas hela tiden och man misstar sig lätt på hur små marginalerna faktiskt är. ”Sex” på olika villkor är lika mycket våldtäkt som ett överfall på gatan en sen kväll på väg hem från krogen. Det är så viktigt att komma ihåg. INGEN våldtäkt är liten. INGEN våldtäkt är på låtsas. Det krävs en enorm, nästan obefintlig styrka att ens klara av att genomgå den processen som ett rättsfall av denna art för med sig. Du riskerar att förlora allt som någonsin har betytt något för dig; personer du älskar, din integritet, ditt välbefinnande, ditt hopp. Ingen levande människa skulle utsätta sig själv för detta om man inte ansåg det livsavgörande, tro mig.

Numera vill jag mest bara glömma allt, radera det ur mitt minne. Men det kommer alltid att vara med mig och sitta på mig som en smutsig fläck som inte går att tvätta bort hur mycket jag än försöker. En fläck för alla att se, smutskasta och prata om. Den är allas att döma men min skyldighet att bära. Ofta önskar jag bara att få förståelse, inte medlidande, men respekt för mitt ord. För jag ljuger inte. Jag blev våldtagen den där sommarnatten som skulle blivit så bra, men som istället blev min värsta mardröm. Han vet det också, att det som hände den natten var på riktigt. Och att det var så fruktansvärt fel. Jag ser det i hans blick varje gång hans ögon möter mina. Men tyvärr räcker inte det, och det kommer aldrig att vara tillräckligt. Ingen vet vad som hände den natten förutom nan och jag. Ord mot ord, offret förlorade, som vanligt. Ännu en frikänd våldtäktsman kan adderas till statistiken. Ännu en gång har Sverige misslyckats totalt.

“Normen säger att man som kvinna måste säga nej. Men om detta nej så enkelt ignoreras, vad är då meningen? Risken att vårt nej inte får något gensvar är stor, och i sådana fall är det kanske bättre att spela med. För förnedringen att inte bli lyssnad på, att inte bli respekterad, den är massiv. Kanske är det då bättre att inte utmana ödet och istället låta mannen hållas. För man vill ju inte vara en sådan, en våldtagen kvinna, en sådan som jag. För jag är en lögnare. En hora som ingen vill tro på. Inte ens de som älskar mig mest. Min historia är inte värd att lyssna på, för du har redan bestämt dig att det som hände var mitt fel. För så ser våra strukturer ut, på grund av sådana som dig.”

Min historia är ytterligare ett praktexempel på hur fruktansvärt samhället bemöter de som fallit offer för ett så inhumant brott som våldtäkt. Och därför vill jag be dig som läser detta, vem du än är, att aldrig bidra till upprätthållandet av de strukturer som skuldbelägger offret eller förminskar hens våldtäkt. Våldtäkter förminskas ständigt, både i rättssalen, i skolan och i samtal och diskussioner med nära och kära. Att se hur människor i min omgivning har accepterat min våldtäktsman, hans familj och vänner är som att spotta mig rakt i ansiktet samtidigt som man säger “Skärp dig, du har inte blivit våldtagen.” För exakt så känns det när samhället väljer att acceptera min våldtäktsman, och det gör lika ont varje gång. Jag blir konstant påmind om den där hemska natten, samtidigt som jag måste intala mig själv att det inte var så farligt, att jag får skylla mig själv. För det är precis de signalerna er sympati för honom sänder ut. Detta är hur ni mer eller mindre omedvetet förminskar min våldtäkt dagligen, och detta synsätt är både farligt och tragiskt. Som offer känner man redan otaligt starka känslor av både skam och skuld, så varje gång någon visar sympati för förövaren eller förminskar en våldtäkt förstärks den norm som som skuldbelägger offret. Hade du velat bli bemött på detta sätt om du vore offret?

Sex ska handla om samtycke, inte om tillåtelse. Och om det inte självklart för dig så får jag helt enkelt gratulera. Grattis, du är en av anledningarna till att din mamma, din syster eller din dotters “nej” en dag inte kommer räcka till. Du är en av anledningarna till att personen som tog sönder hela hennes liv under en natt kommer att gå fri, och dessutom få sympati medan hon, kvinnan i ditt liv, kommer bli smutskastad och skuldbelagd för resten av sitt liv.

CLUBBABLE x ME

64AA99D2-66DB-4062-8DE6-FCA4666542A7Touch Down London

Förlåt för en riktigt seg uppdatering, men har haft väldigt mycket att göra sedan jag kom tillbaka till London.

Mitt nya jobb, PR Specialist på Clubbable, fantastiskt roligt. Appen är så grym, hela idén är perfekt. Jättekul om ni vill följa vår instagram > @clubbableapp och självklart, använd appen när ni glider ut i London. Bästa VIP klubbarna och alltid olika erbjudande till dig samt dina vänner. 6410C7B1-C3C2-4CDB-BDE8-30E0DFDB90CB74A537CE-B43A-4B06-8CEF-7E369F7415D2Glöm inte att tagga oss i dina bilder på Instagram för Shout out. #Clubbable
https://www.clubbable.com/

2 DAGAR KVAR TILL LONDON

2C9C9373-20EF-44F4-BD7E-D2E6118E1CD7Jag mår så himla bra just nu, kan knappt förstå att det endast är två dagar kvar tills att jag är förenad med mina hjärtan i London, dock saknas Olle men hon kommer snart också. Jag och mina galningar, vad vore livet utan er? För att inte nämna att man äntligen blir enad med Sara igen, en idiot likt mig själv. Fantastiskt!

Förutom packning och rensning, har jag ätit lunch idag med min moster och kusin på världens mysigaste ställe ute på Värmdö. Jättemycket Gotland över hela stället!213C9482-9D9F-4DB6-BA09-565C6CDDFD09355C0EFE-30C5-489D-815C-E7408A047F5D338DA916-6756-4E05-899D-DB73DFB402CFDen här veckan har jag verkligen haft tid att fokusera på mig själv samt börjat med mitt nya arbete. Jag sa att nästa gång jag flyttar tillbaka till London så ska jag ha en plan, vilket jag har. Livet äger!

Today’s

E5DC817B-501E-4B84-855D-DEC86CE7DA847C3AA35A-2BD8-4B99-ABB3-E2FEB860CFADJeans – Gina Trico Tröja – H&M Jacka – IMSO

En grå fredag, har absolut inget emot att välkomna oversize stickade tröjor. Älskar faktiskt hösten, bästa årstiden för att klä sig snyggt.

Jag är svartsjuk trots att han är det värsta som hänt mig

Där ligger hans nya ragg, i min keps, i hans säng. Hon har ingen aning om vad hon ger sig in på. Kan tänka mig att han ger henne samma lögner, samma jävla förtroende som han kommer bryta. Det gör ont att se, men jag kan inte sluta kolla. Jag är svartsjuk över något som inte är mitt, trots att han är det värsta jag vet.921F5E53-ED35-4C8D-8944-0EFBAC51FB04Jag plågar mig själv medvetet. Jag påminner mig om alla sår han lämnade kvar, sår han försökte plåstra om men som han ändå lämnade öppna. Det är ett svek som gör mig utmattad, det är något jag inte bara kan glömma. Han var en del av mig, han är en del av mig. 

Lämnad, dumpad, sårad. Jag tror att vi flesta har varit där. Man känner sig grundlurad, naiv, skuldbelägger sig själv. Man ifrågasätter vad man kunde göra annorlunda för att få honom att stanna, istället för att låta honom gå. Låta honom lämna ditt liv ifred så att du kan fortsätta leva. Sanningen är att du gjorde inget fel, det var han som sårade dig, har du glömt det? 

När man mår som sämst påminner man ofta sig själv om det som var bra, istället för att tänka på allt dåligt han gjorde. För innerst inne vet du att han gjorde dig mer illa än hel. Anledningen är för att de bra sakerna ofta väger mer än de dåliga när man är hjärtekrossad. Man måste på något vänster försöka stänga av och få sig själv att förstå att han var aldrig speciellt bra. Förstör bilden om att det en dag ska bli ni två igen, du är den bästa så varför vill du vara med den värsta? Sluta stalka, sluta leta, sluta medvetet såra dig själv ytterligare. Det är svårt, den första eller andra veckan, jag vet, men det försvinner.

Kära vän, sluta inte leva för att en kille gav dig falska förhoppningar. Låt honom inte kontrollera ditt liv. En dag kommer allt bli bra, men så länge du tillåter honom att behandla dig illa så kommer du inte att komma ur. Du måste acceptera ert avslut även om det gör ont.

Du är världens vackraste tjej och du förtjänar endast det bästa.